I natt var det 20 år siden M/S Estonia forliste og sank i Østersjøen på sin ferd mellom Tallinn og Stockholm. 852 mennesker omkom, deriblant min morfar Jerker og hans kone Inger.
Morfar var min barndoms store sommerhelt. Han bodde i Ängelholm i Sverige og jeg bodde i Bergen i Norge. Og selv om det høres rart ut i dag, var det bare stort sett på sommeren vi traff hverandre. Det var selvfølgelig kontakt pr brev og telefon ellers i året. Men somrene i Segelstorpsstrand på Bjärehalvöen i Skåne var morfar og min tid sammen. Morfar var «bare» 50 år eldre enn meg, så vi var jo nesten like gamle.
For med en mor fra Sverige var det slik at alle mine barndoms somre ble tilbragt i Sverige. Kontakten med morsskelten var viktig. Som guttunge var jeg nok noe reservert mot andre og i Sverige skaffet jeg meg aldri kompiser og venner jeg kunne leke med, for jeg hadde jo morfar. For med morfar kunne jeg finne på det meste.
Vi kunne finne på det meste sammen, korte sykkelturer for å plukke jordbær hos Assar i Ängelsbäck. Turer med bil til en eller annen butikk eller sted i Båstad eller Ängelholm. Jeg var med på alle morfars ideer og han var med på alle mine ideer. En gang var det en som sa at vi var en slags lokal utgave av Don Quijote og Sancho Panza. Og det var positivt ment.
En sommer på slutten av 1980-tallet tok han meg med til Stockholm. Han hadde skaffet billige billetter med toget, og til Stockholm reiste vi på 1. klasse. Da hadde morfar en ide om at vi måtte framstå som forretningsreisende så han hadde med seg en rekke årsmeldinger fra lokale firmaer som Lindab og Peab. Disse skulle vi lese på toget. Fra Göteborg til Stockholm reiser vi med X2000-toget, som på den tiden var helt nytt. I Stockholm var vi på museer og utstillinger, i tillegg til at vi hjalp til å pusse opp min tante og onkels nyinnkjøpte leilighet. På veg hjem til Segelstorpsstrand skulle vi ta nattoget. Da var det en ikke første klasse, men vi reiste i liggevogn. På veg sørover fra Göteborg, tidlig neste morgen, stod vi med hodet ut av hvert vårt vindu. Han et vindu eller to lengre framme enn meg. Plutselig ropte han på meg, så jeg snudde meg fram og da fikk jeg alt innhold av et vannglass rett i ansiktet. Det var selvfølgelig han som kastet innholdet, det synes han var utrolig morsomt.
Jeg har utallige gode minner fra mine somre med morfar.
I mai 1994 ble min bror konfirmert og morfar kom til Bergen for å være sammen med oss. Jeg avtjente førstegangstjeneste i marinen i Stavanger. Tidlig mandag etter konfirmasjonen skulle vi begge fly fra Flesland, han til København og jeg til Stavanger. På toppen av rulletrappen ved skillet mellom innelands- og utenlandsreisende ved skiltes våre veger. Lite viste jeg da at det var siste gang jeg skulle se morfar. For den sommeren dro jeg ikke til Segelstorpsstrand. Og samme høst var altså morfar og hans kone ombord i M/S Estonia på veg fra Tallinn til Stockholm natten mellom 27. og 28. september.
En fantastisk bild av Jerker. Man kan lätt se och höra honom igen i dina berättelser.
En fin hyllning nu när vi alla tänker tillbaka på Estoniakatastrofen. Tack!
Karin Aronsson (kamrat till din mor, sedan gymnasiet och gäst hos Jerker med familj i Segelstorp många gånger)
En sådan fin bild du målar av din och Jerkers relation. Så mycket igenkänning. Det är otroligt att det redan gått 20 år sedan katastrofen som är så vidrig att man ( jag) helst inte vill tänka hur det gick till. Saknaden och tomrummet de lämnade efter sig var och är stor. Bäckehus är sig likt men ändå inte. Från mig som lärde känna er Hernborgare 1984 och som alltid finns i ett alldeles speciellt hjärterum.
Hej Einar, vilken fin berättelse om dig och din morfar! Att 20 år har gått sedan Estonia förliste känns overkligt, svårt att finna de «rätta» orden. Inger, Jerkers fru var min faster. Båda betydde mycket för mig, Bäckahus är för alltid sommar och barndom.
Bästa hälsningar Gunilla
Jag, som är son till Jerker vill också tacka dej Einar för denna fina berättelse om er relation morfar och barnbarn. Den är djupt rörande för mej som under en period hade en dålig relation med min far. Jag skriver detta 8 år efter du skrev din text. Efter Jerker hade skiljt sej från min mor när jag och Einars mor, min syster, var i dryga 10-årsåldern, så tog min far Jerker också oss två barn på en resa till huvudstaden ca 1958. Vi var på museer, på Operan, på teater och åkte tunnelbana som då var nytt och spännande från ett bar utanför huvudstan. I varje Pressbyråkiosk vi sprang förbi köpte vi Fransk Nougat. Mycket kommer jag ihåg i detalj även idag ca 65 år senare.
Tack Einar!